Visst, det har hunnit bli mars, men samma snö ligger kvar sedan jag landade på svensk mark i julas. Man säger: Du får inte se det som en reträtt att flytta tillbaka till Stockholm! Man svarar: Du får inte se det som ett personligt misslyckande att du står exakt där du stod för ett år sedan. En mer intressant fråga är hur man (åter)anpassar sig till en så navelskådande stad, dit omvärlden aldrig tränger in annat än genom influgna gatumodefotografer? Svaret är givetvis att det gör man inte, och det kan bli hur spännande som helst. Jag är full av tillförsikt och jävelskap.
Allting rör sig givetvis om rörelse. Rörelse som motsatsen till stagnering, förnöjelse, och såväl inre som yttre. Rörelse som kollektiv (mot)kraft, som individuell handlingskraft. Resan som mål. Att upphöra att vara i rörelse är den kanske största skräcken, konstaterade min finske vän och jag över en lång middag när jag besökte honom i Köpenhamn förra veckan. Vi lärde känna varandra i Paris, och nu hann jag precis hälsa på innan han flyttar till Budapest. Han konstaterade att han flyttat till fyra nya städer på lika många år, och vi skrattade åt hur denna intensitet och flyktighet hittade sin motsvarighet i bådas våra erfarenheter av relationer. Många är snabba att döma detta till något slags omognad, men vem kan säga vilken typ av erfarenhet eller relation som har ett större värde, mer investering, på basis av tid och dess bindande attribut? Hursomhelst. Månadens stillastående SJ-tåg landet runt ger, apropå rörelse, en passande bild av läget i riket. Antingen får man bliva vid sin läst, eller så tar man initiativet och flyget till Malmö (som jag), och lämnar den småsinta miljökorrektheten i Stockholms snösörja.
Inscription à :
Publier les commentaires (Atom)
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire