Jag har ett huvudbry som legat och kliat ett tag, och som tog ny fart när jag skrev om
Sofia Coppolas reklamfilm nyligen. Känner att jag måste lätta på hjärtat, släppa ner garden och be om lite hjälp. Så här ligger det till: jag har sedan jag flyttade till Paris slukat skildringar, generationsromaner, mardrömmar av staden -- i stort sett allt jag kommit över i litterär form som skrivits av kända och ökända
expats (i brist på bättre svenskt uttryck).
August Strindbergs Inferno,
Stig Claessons Rosine,
Ernest Hemingways A Moveable Feast,
Henry Millers Tropic of Cancer för att nämna några. Poängen är att alla beskriver livet i exil i Paris som
män. Det var förresten en underdrift, de flesta är dessutom ganska flagrant misogyna, och varenda författare är man. Var finns de kvinnliga motsvarigheterna till dessa sönderromantiserade giganter? Jag tänkte först att man kanske måste gå till filmen för att hitta de skildringarna.
Jean-Luc Godards Une femme est une femme,
Jean-Pierre Jeunets Amélie från Montmartre vill man ju säga i sömnen, men båda auteurer är män, och dessutom fransmän. Jag har precis börjat läsa
Anaïs Nins Henry and June, och kanske är det den första och enda skildring som passar kriteriet (Nin var förstås född i Frankrike, men uppväxt i USA) jag kommit över, det återstår att se.
I tre ord -- tips mottages varmt!
Såhär i storhelgstider ska jag inte vara sämre, utan tänkte också bjuda på ett tips.
The Guardian publicerade igår
en underbar intervju med den franska filmregissören
Jacques Audiard. Jag håller inte riktigt med om att hans kritikerhyllade vrålsuccé från årets Cannesfestival -
Un prophète ("A Prophet" i engelsk titel) - är "without a doubt (...) the coolest movie to come out of Europe for many years", men den är absolut lika sevärd som intervjun är läsvärd. Detta håller jag fast vid även om jag inte rekommenderar att se den utan textning -- fängelsejargongen och
verlan-slangen är så snårig att inte ens mina franska vänner kunde fylla i vissa luckor i biosalongen.
Un prophète är estetiskt otroligt stilsäker,
Tahar Rahim är en profet i huvudrollen, och det värsta man kan beskylla Audiard för är pretention -- vilket inte är illa. Stilsäkra var också hans
Sur mes lèvres ("Read My Lips") från 2001 och
Mitt hjärtas förlorade slag från 2005 som gjorde
Vincent Cassel respektive
Romain Duris till de största och coolaste franska skådespelarikonerna sedan
Jean-Paul Belmondo. Gå och se, om ni inte redan gjort det, gå och se om, annars.
Cora Sandels Alberte-trilogi of course!
RépondreSupprimerVerkligheten överträffar som bekant ofta fiktionen: Min tant, eller ska vi kalla henne min äldre väninna, Raggan, nittio år och konstnär berättade för mig om sitt liv i Paris som ung. För att bilden av henne redan från början ska bli korrekt bör man kanske veta att hon så gott som varje kväll efter midnatt tar ett varmt bad och ett glas rött till det. Men hur som helst, Montmartre på fyrtiotalet, l'apres guerre, sprängde likväl och i tryckvågorna av det vibrerade hela staden av vad hon beskrev som glädje, skapande och sexualitet. Det 'räckte med en kisande blick från en främmande man på andra sidan gatan och man gick över till honom, och sedan hem tillsammans'. På en vägg i hennes hem i Lomma (finns det någon mer otippad plats att bo på för denna ex-exilist) hänger ett stort porträtt i grönt och magenta, föreställande Modertransan under den här perioden. Minns inte vad hon hette men de var nära, förmodligen på något sätt intrasslade och detta tillräckligt för att porträttet ska hänga kvar efter så många år. Raggan är kanske en av de mest belästa, streetsmarta och anarkistiska personen jag har träffat och det faktum att hon fortfarande lever och läser och målar och dricker sitt vin i badet gör hela affären så förbannat fin. Så, Felicia om du snart besöker Norra södern presenterar jag er gärna för varandra.
RépondreSupprimer