And the Oscar goes to..

När den 82:a Oscarsgalan gick av stapeln i söndags natt svensk tid satt jag och mina vänner traditionsenligt bänkade framför min lilla tjockteve sockerstinna på godis, läsk, vin, och alla tänkbara snacks. Trots detta var det ovanligt svårt att hålla sig vaken -- värdarna Steve Martin och Alec Baldwin drog trötta, inövade och snälla skämt som gav skämskudden god användning och fick oss att en och annan gång gnugga oss i ögonen och undra om vi hamnat framför en företagskonferens från 1993.

Det bjöds inte på några skrällar eller överraskningar när det gällde vinnarna heller, vilket gjorde vadslagningen fenomenalt ointressant. Ett ögonbryn höjdes när pris för bästa utländska film varken gick till Michael Hanekes Det vita bandet eller Jacques Audiards En profet (som jag skrivit om här tidigare), och visst var det skönt att Avatar inte tog hem några stora priser - men när galans kontroversiella höjdpunkter var Kathryn Bigelows Oscar för bästa regi (helt enligt förväntan), ett bortklippt plakat när teamet bakom dokumentärfilmsvinnaren The Cove intog scenen för sitt tacktal, samt Sandra Bullocks oväntade humor - ja, då var det helt enkelt ingen höjdarshow.



Det har tjatats mycket om denna Kathryn Bigelow, att hon som första kvinna vann en Oscar för bästa regi och så vidare, det har vidare kallats en David vs. Goliat-saga -- att hennes lilla indiefilm The Hurt Locker sopade banan med mångmiljardsfenomenet Avatar. Oftast utan att nämna att James Cameron är hennes exmake, och att denna lilla indiekrigsfilm kommer från en kvinna som sedan länge etablerat sig som regissör av storbudgeterade, testosteronstinna actionfilmer med Harrison Ford et al. Så visst, det är anmärkningsvärt att det tog 82 år för en kvinna att få det tunga regipriset, men historiskt? Från mitt läge i tevesoffan, ser det ut som samma lilla manliga klubb för inbördes beundran -- en kvinna har visserligen smugit sig in, men hon har knappast förändrat filmlandskapet. Talande för söndagsnattens anda är också att hon i båda sina tacktal (för bästa film och bästa regi) underströk sitt stöd till de amerikanska trupperna runtom i världen. Jag saknade Michael Moore och de små antikrigsemblemen som alla bar för att visa sin protest på galan 2003.

Ny stad, nytt decennium, nya horisonter

Visst, det har hunnit bli mars, men samma snö ligger kvar sedan jag landade på svensk mark i julas. Man säger: Du får inte se det som en reträtt att flytta tillbaka till Stockholm! Man svarar: Du får inte se det som ett personligt misslyckande att du står exakt där du stod för ett år sedan. En mer intressant fråga är hur man (åter)anpassar sig till en så navelskådande stad, dit omvärlden aldrig tränger in annat än genom influgna gatumodefotografer? Svaret är givetvis att det gör man inte, och det kan bli hur spännande som helst. Jag är full av tillförsikt och jävelskap.

Allting rör sig givetvis om rörelse. Rörelse som motsatsen till stagnering, förnöjelse, och såväl inre som yttre. Rörelse som kollektiv (mot)kraft, som individuell handlingskraft. Resan som mål. Att upphöra att vara i rörelse är den kanske största skräcken, konstaterade min finske vän och jag över en lång middag när jag besökte honom i Köpenhamn förra veckan. Vi lärde känna varandra i Paris, och nu hann jag precis hälsa på innan han flyttar till Budapest. Han konstaterade att han flyttat till fyra nya städer på lika många år, och vi skrattade åt hur denna intensitet och flyktighet hittade sin motsvarighet i bådas våra erfarenheter av relationer. Många är snabba att döma detta till något slags omognad, men vem kan säga vilken typ av erfarenhet eller relation som har ett större värde, mer investering, på basis av tid och dess bindande attribut? Hursomhelst. Månadens stillastående SJ-tåg landet runt ger, apropå rörelse, en passande bild av läget i riket. Antingen får man bliva vid sin läst, eller så tar man initiativet och flyget till Malmö (som jag), och lämnar den småsinta miljökorrektheten i Stockholms snösörja.