Expatriates och profeter

Jag har ett huvudbry som legat och kliat ett tag, och som tog ny fart när jag skrev om Sofia Coppolas reklamfilm nyligen. Känner att jag måste lätta på hjärtat, släppa ner garden och be om lite hjälp. Så här ligger det till: jag har sedan jag flyttade till Paris slukat skildringar, generationsromaner, mardrömmar av staden -- i stort sett allt jag kommit över i litterär form som skrivits av kända och ökända expats (i brist på bättre svenskt uttryck). August Strindbergs Inferno, Stig Claessons Rosine, Ernest Hemingways A Moveable Feast, Henry Millers Tropic of Cancer för att nämna några. Poängen är att alla beskriver livet i exil i Paris som män. Det var förresten en underdrift, de flesta är dessutom ganska flagrant misogyna, och varenda författare är man. Var finns de kvinnliga motsvarigheterna till dessa sönderromantiserade giganter? Jag tänkte först att man kanske måste gå till filmen för att hitta de skildringarna. Jean-Luc Godards Une femme est une femme, Jean-Pierre Jeunets Amélie från Montmartre vill man ju säga i sömnen, men båda auteurer är män, och dessutom fransmän. Jag har precis börjat läsa Anaïs Nins Henry and June, och kanske är det den första och enda skildring som passar kriteriet (Nin var förstås född i Frankrike, men uppväxt i USA) jag kommit över, det återstår att se.

I tre ord -- tips mottages varmt!


Såhär i storhelgstider ska jag inte vara sämre, utan tänkte också bjuda på ett tips. The Guardian publicerade igår en underbar intervju med den franska filmregissören Jacques Audiard. Jag håller inte riktigt med om att hans kritikerhyllade vrålsuccé från årets Cannesfestival - Un prophète ("A Prophet" i engelsk titel) - är "without a doubt (...) the coolest movie to come out of Europe for many years", men den är absolut lika sevärd som intervjun är läsvärd. Detta håller jag fast vid även om jag inte rekommenderar att se den utan textning -- fängelsejargongen och verlan-slangen är så snårig att inte ens mina franska vänner kunde fylla i vissa luckor i biosalongen. Un prophète är estetiskt otroligt stilsäker, Tahar Rahim är en profet i huvudrollen, och det värsta man kan beskylla Audiard för är pretention -- vilket inte är illa. Stilsäkra var också hans Sur mes lèvres ("Read My Lips") från 2001 och Mitt hjärtas förlorade slag från 2005 som gjorde Vincent Cassel respektive Romain Duris till de största och coolaste franska skådespelarikonerna sedan Jean-Paul Belmondo. Gå och se, om ni inte redan gjort det, gå och se om, annars.

Anywhere I lay my head

DN ägnade häromdagen en del utrymme åt nya modetermen "gypset", och upphovskvinnan Julia Chaplin som skrivit boken Gypset style. Det beskrivs som ett nytt livsstilsfenomen (även om det medges ha föregångare) som utmärks av det ordet i sig är en sammanslagning av, livsnjutare som lever ett okonventionellt, nomadiskt liv långt ifrån 9-5-vardagen. Gypsettarna, poängteras det, lever inte lyxliv i materiell bemärkelse utan anses tvärtom genomsyras av antikommersialism. De är ofta författare, journalister, konstnärer (och underförstått, av västerländsk medelklassbakgrund), men inga karriärister. Jag ska inte rapa upp ett komplett referat av hela reportaget, som ju finns att läsa här.

Men jag vill gärna kommentera på detta s.k. nya fenomen - delvis för att jag ödmjukast känner mig en smula träffad (värderar vänner och upplevelser mer än pengar, visst, har fler än ett ställe jag kallar hemma, japp, och flänger gärna jorden runt styrd av mina passioner, ben ouais) - delvis för att jag är djupt skeptisk till den lite skitnödiga kategoriseringen. Har vi inte redan hippies, backpackers, kosmopoliter, bohemer etc.? Ok, det kanske inte ringar in fenomenet exakt, så låt oss för argumentets skull anta att gypsetlivsstilen är en alldeles särskild subkategori av människor som går att spåra från Lord Byron via Ernest Hemingway till Jade Jagger. Vad utmärker då gypsettaren, förutom det redan nämnda? Chaplin pekar både i gör-det-själv-testet och inlägget "10 ways to spot a gypsetter" i sin blogg på att de föredrar de mest oåtkomliga avkrokarna i världen (som att delta i en ayahuascaceremoni i Amazonas), inte har något emot skit under naglarna och gärna.. surfar. Hm, låter misstänkt likt hippielivsstilen, och inte riktigt min kopp chai.

Missförstå mig rätt, jag har inget särskilt emot den typen av upplevelser, men jag skulle nio och en halv gånger av tio föredra att dricka 14-kronors mousserande vin och lyssna på fransk poetry slam i ett ouppvärmt vindskyffe i Paris än att klättra i palmträd och bo i egenkonstruerad hydda i Papua Nya Guinaea. À chacun son goût. Jag må vara en stadsmänniska i själ och hjärta, men det handlar inte främst om bekvämlighet och "lyx", även om jag gillar att kunna duscha dagligen. Det skulle lika gärna kunna vara London, New York, Berlin, Barcelona, Kairo, St Petersburg, Istanbul, Beirut, New Delhi, Shanghai eller Melbourne.

Städer, och i synnerhet storstadsmetropoler, har det som den avskilda stranden i Mexiko eller Thailand (eller Vellinge för den delen) saknar. Kombinationen av funktionen som knytpunkt och mötesplats med lager på lager av historia, kultur, subkultur, kreativitet. Det är hybriderna, bastarderna, som organiskt uppstår i dessa möten som gör det så spännande, eller som (gypsettaren?) Salman Rushdie i The Satanic Verses väljer att besvara frågan "how does newness enter the world?". Storstäder har också förmågan att minska avstånden, de liknar ju varandra just i sitt diversifierade kaos. Och så människorna. Att vid samma tillfälle diskutera italiensk neo-realism, postkolonial litteratur på Glasvegas-konsert med den amerikanska tjejen som varit arméofficer och spion placerad i Nordkorea, Serbien, Iran -- och bråka med den iranska killen om vikten av hans konstnärliga integritet som författare visavi en konventionell juristkarriär för att skapa förändring, det är rotlöshetens vinst. Jag tror inte för en sekund att s.k. gypsettare frodas mindre i de miljöerna.

Och så undrar folk varför jag inte längtar hem. "Homeless is where the heart is", som Glasvegas ylar i den fina jullåten Cruel Moon.

Sarko: l'homme révolté

President Nicolas Sarkozy har det inte lätt. Medierna hånar honom för allt från hans fåfänga till hans Obamabesatthet, popularitetssiffrorna tycks bottenlösa, och den traditionellt vänsterintellektuella kultureliten har givetvis aldrig uppskattat den gamla neo-gaullisten -- där har hans fru, sångerskan och f.d. supermodellen Carla Bruni, haft det lättare med sin gauche caviare-bakgrund. Nu har hon dessutom blivit erbjuden en roll i Woody Allens nästa filmprojekt, och man kan riktigt se Sarko framför frugan stå och hoppa som en förorättad lillebror och skrika "jag vill också ha kulturkredibilitet!", i hans senaste desperata påhitt.

Det är också precis vad det framstår som för alla som den senaste veckan slutit tätt på barrikaderna och gjort det till veckans hetaste debattpotatis. Det handlar om Sarkos offentliggörande av sina planer på att flytta Albert Camus kvarlevor till Panthéon i Paris, lagom till den stundande 50-årsdagen efter Camus död, 4 januari 1960 (i en bilolycka, legenden säger att han ännu hade en gauloises-cigarett i handen när han hittades). Att panthéoniseras anses alltjämt vara den största äran en död fransman kan få - ett sorts superkanonisering som garanterar evigt liv när benresterna flyttar in och delar bostad med Voltaire, Rousseau, Victor Hugo, Jean Jaurès, Alexandre Dumas m.fl. - i republikens kyrka över Frankrikes nationalhjältar.

Nu handlar debatten inte om huruvida Camus förtjänar att panthéoniseras, om den saken tycks alla rörande överens. Den handlar om två saker, för det första om Sarkozys intentioner och politiska populism, och för det andra om huruvida den radikala och ceremoniföraktande Camus själv hade accepterat att bli Sarkozys "nationalhjälte". Det senare får i slutändan tvillingarna Camus som är ansvariga för faderns arv avgöra (än så länge är hon för, han emot). Många har en indignerad ton i debatten, att högerpolitikern Sarko kidnappar och våldtar den franska vänsterns mest älskvärda ikon för egen vinning är skamlöst. Men kanske vore det inte så illa ändå.. menar vissa, det viktigaste är ju ändå att han hamnar där han hör hemma, och visst skulle Camus nog ha accepterat äran. "Låt oss minnas vad som skedde 11 juli 1791, när Voltaires kvarlevor 30 år efter hans död flyttades till Panthéon till folkmassornas jubel. Vem bryr sig om vilka politiska motiv som låg bakom, det är det ändå ingen som minns", manar någon i en krönika i onsdagens Le Monde.

Vykortet på Albert Camus var det första jag prydde min Parislägenhet med.

Vad debatten istället borde handla om, har bara snuddats vid. Många har i sitt motstånd påpekat att Camus minne och anseende inte på något vis kan tänkas skadas av att han inte interneras i Panthéon. Att det ligger något osmakligt i att skända hans gravfrid oavsett vad det gäller. Har det förefallit någon att mottot ovanför porten till Panthéon - "AUX GRANDS HOMMES LA PATRIE RECONNAISANTE" - känns något unket och utdaterat? "Till de Stora Männen, hemlandets tacksamhet", ja. De Stora Männen. En enda kvinnas kvarlevor vilar i Panthéon, Marie Curies. I övrigt tycks det ett mausoleum över en patriarkal nation med kollektivt Napoleonkomplex. Dags att låta de döda vila, och förpassa sexismen till historien där den hör hemma? Men det skulle förstås inte passa Sarkozys agenda.

Madeleinekakor

När mörkret och löven lägger sig, kylan gör det en smula obekvämt att ha för vana att inte stänga fönstren, och de enda som syns flanera i Tuilerierna eller Luxemburgträdgården är hurtigt friluftsklädda turister blir man lätt sommarnostalgisk.

Visserligen kommer uteserveringarnas stolar envist stå kvar vintern igenom, och sommarklubben Rosa Bonheur lyser ett tag till med sina kulörta lyktor upp Parc des Buttes Chaumont, dit vi fortsätter vallfärda regnruskiga mörka söndagskvällar -- som senast slutade i en akrobatisk och halsbrytande cykelfärd efter sista metron för längesedan passerat, följt av pastafrossande efterfest i en Twin Peaks-liknande lägenhet som var innehavarens morfars gamla kärlekslya. Kort sagt, det finns ljuspunkter, men att de sociala umgängesformerna skiftat karaktär handlar inte bara om att visst ja, nu var det dags att återgå till jobbet och plugget efter semestern.

Kanske är det därför jag lyssnat på Brigitte Bardots Moi je joue särskilt ofta de senaste veckorna. Låten har jag kommit att förknippa med den Sofia Coppola-regisserade reklamfilmen för parfymen Miss Dior Chérie l'Eau. Filmen i sin tur gestaltar senvåren och den tidiga sommarens livsstil precis som jag vill minnas den (kompletterat med oändliga picknickar och förstulna kyssar vid Seinestranden).

I en intervju i franska Vogues februarinummer talade Sofia Coppola om vikten av musikvalet för att förmedla en känsla, i den här reklamfilmens fall "lyckan, nöjet, tillfredsställelsen av att vara en kvinna, i Paris, idag". Det lyckas hon ganska väl med, att låten har över 40 år på nacken spelar ingen roll. Vidare menade hon att flickan i videon skulle kunna vara hon själv, en utländska i Paris ("qui s'émerveille encore quand elle se promène dans les rues, qui apprécie tout ce que les vrais Parisiens ne voient plus"). Att Coppola och hennes Phoenix-frontande sambo Thomas Mars betraktas som kungligheter här visar mer än en bristande självinsikt på att det ändå finns något universellt i den upplevelsen. I alla fall under sommarmånaderna.

Down and Out in Paris and London

Det är något särskilt kittlande med tågresor. Stationernas mässingsornament, klockor, skyltar och räls talar fortfarande väldigt konkret om att resa, det gör man både i tid och rum. De tillvaratar en atmosfär av sekulär andakt, en kyrka över människans kuvande av naturens och rörelsens begränsningar, spåren vittnande ärr. Avgångsutroparen mässar på och resenärerna lyssnar. Flygplatser liknar mest slakterihus.

På tåget sedan känslan av att betrakta en film som på samma gång spolas för snabbt - så att man ser ljuset förändras, regnet dra in och försvinna - och för långsamt, som att bläddra i ett block. Man ser stad gå över till landsbygd, som sedan byter karaktär, nya mindre städer och undrar förstrött vad man passerar, tills man faller tillbaka i det taktfasta krängandet. Man åker genom en tunnel, det slår lock för öronen, och så vips var man i ol' Blighty! Under resan har man genomgått så många metamorfoser, att det blir fullständigt naturligt att kliva från Gare du Nord i Paris ut på gatan vid King's Cross i London efter bara två timmar. "Att dö är att resa en smula, att resa är att dö" och så vidare. Det verkar passande att de där fantasyböckerna om en trollkarstonåring innehåller en rituell tågresa mellan den vardagliga och den magiska världen. Också med avgång från King's Cross, tillfälligtvis.

Jag tog äntligen Eurostartåget till London häromveckan. Paris i all ära, även här blir vardagen rutin. Jag älskar London och det var underbart att återse min goda vän Torulf, gott att andas lite fuktig luft, vädra språk. Jag tänkte, som ofta, på George Orwells Down and Out in Paris and London. Vid läsningen fann jag den väl lättuggad och sentimental som långreportage, men det börjar bli dags för en omvärdering. Jag upptäckte när jag började arbeta som servitris på vad han skulle kalla en "smart restaurant" att den strikta samhällshierarki i miniatyr han bitande beskriver som plongeur (diskare) i 20-talets Paris fortfarande gäller. Likaså att jag - sedan jag tillbringat första maj som hemlös och telefonlös efter en dramatisk natt - uppskattar hans iakttagelse av att man kan leva ganska väl utan en centime på fickan så länge man har vänner i den här staden. Och så låter det ju förbannat romantiskt, dessutom! Check, check.

På spaning efter den synd som flytt

- Paris är över, här finns ingen synd, inget vågat, säger han och knycker på nacken samtidigt som han drar ett långsamt bloss. Påståendet tål att smältas, för han om någon är bekant med stadens undergroundkultur -- killen tillbringade nyligen några månader som lyxprostituerad för att kunna köpa fler designerkläder, har spelat in konstfilm med betalning i kokain. Uttrycket är detsamma som varje gång han säger något med önskan om att copyrighta skiten. Men den här gången är han blodigt allvarlig, och jag måste instämma i resonemanget.

Paris har visserligen väl odlat sitt varumärke som ett syndens näste, bohemernas tillflyktsort, provokationernas fristad -- men romantiseringen har internaliserats av parisarna själva så till den milda grad att den antikverats och överallt slår man sig för bröstet och svär trohet inför en ytlig radikalism som döljer en benhård konservatism. Parisaren vet att hon är överlägsen alla andra i sofistikering, kultur, stil och etikett, och rebellandan blir här en självklar anakronism. Medan man i Sverige diskuterar (och välkomnar) nedbrytandet av barriärerna mellan s.k. fin- och populärkultur finns här bara kultur med stor K, och det som inte innefattas är knappt värt att fnysa åt för en parisare med självaktning. Talande är kanske Frankrikes val att skicka riksprovokatören Sebastien Tellier till Eurovisionsschlagerfinalen häromåret.

Nej, den Vice-producerade fotoutställningen vars vernissage vi lämnade i torsdags kväll var en gäspning och en deprimerande tillställning som drog Paris samlade hipsters på vingliga skor i trapporna i Montmartre intill Sacre Coeur. Fotografierna var ointressanta, utställningen osammanhängande med nakenhet som den enda gemensamma nämnaren konstnärerna emellan. Det mesta såg ut som American Apparel-annonser. American Apparel är för övrigt, föga överraskande, omåttligt populärt hos de församlade. Kreativiteten bor inte här längre.

Så vi köpte burköl på närmaste alimentation générale, slog oss ner i en trappa och väntade på att Chez Moune skulle öppna nere i Pigalle -- området som borde vara syndens och hedonismens näste par excellence men som ter sig oändligt sorgligt med nergångna neonskyltar och sjaskiga skyltfönster in till porrbutikerna. En gång i tiden rumlade Henry Miller runt här, den legendariska skräckteatern le Grand Guignol drog storpublik medan Toulouse Lautrec avbildade området i en absintdimma. Ja, det blir man påmind om vid varenda souvenirbutik.