På spaning efter den synd som flytt

- Paris är över, här finns ingen synd, inget vågat, säger han och knycker på nacken samtidigt som han drar ett långsamt bloss. Påståendet tål att smältas, för han om någon är bekant med stadens undergroundkultur -- killen tillbringade nyligen några månader som lyxprostituerad för att kunna köpa fler designerkläder, har spelat in konstfilm med betalning i kokain. Uttrycket är detsamma som varje gång han säger något med önskan om att copyrighta skiten. Men den här gången är han blodigt allvarlig, och jag måste instämma i resonemanget.

Paris har visserligen väl odlat sitt varumärke som ett syndens näste, bohemernas tillflyktsort, provokationernas fristad -- men romantiseringen har internaliserats av parisarna själva så till den milda grad att den antikverats och överallt slår man sig för bröstet och svär trohet inför en ytlig radikalism som döljer en benhård konservatism. Parisaren vet att hon är överlägsen alla andra i sofistikering, kultur, stil och etikett, och rebellandan blir här en självklar anakronism. Medan man i Sverige diskuterar (och välkomnar) nedbrytandet av barriärerna mellan s.k. fin- och populärkultur finns här bara kultur med stor K, och det som inte innefattas är knappt värt att fnysa åt för en parisare med självaktning. Talande är kanske Frankrikes val att skicka riksprovokatören Sebastien Tellier till Eurovisionsschlagerfinalen häromåret.

Nej, den Vice-producerade fotoutställningen vars vernissage vi lämnade i torsdags kväll var en gäspning och en deprimerande tillställning som drog Paris samlade hipsters på vingliga skor i trapporna i Montmartre intill Sacre Coeur. Fotografierna var ointressanta, utställningen osammanhängande med nakenhet som den enda gemensamma nämnaren konstnärerna emellan. Det mesta såg ut som American Apparel-annonser. American Apparel är för övrigt, föga överraskande, omåttligt populärt hos de församlade. Kreativiteten bor inte här längre.

Så vi köpte burköl på närmaste alimentation générale, slog oss ner i en trappa och väntade på att Chez Moune skulle öppna nere i Pigalle -- området som borde vara syndens och hedonismens näste par excellence men som ter sig oändligt sorgligt med nergångna neonskyltar och sjaskiga skyltfönster in till porrbutikerna. En gång i tiden rumlade Henry Miller runt här, den legendariska skräckteatern le Grand Guignol drog storpublik medan Toulouse Lautrec avbildade området i en absintdimma. Ja, det blir man påmind om vid varenda souvenirbutik.