Sarko: l'homme révolté

President Nicolas Sarkozy har det inte lätt. Medierna hånar honom för allt från hans fåfänga till hans Obamabesatthet, popularitetssiffrorna tycks bottenlösa, och den traditionellt vänsterintellektuella kultureliten har givetvis aldrig uppskattat den gamla neo-gaullisten -- där har hans fru, sångerskan och f.d. supermodellen Carla Bruni, haft det lättare med sin gauche caviare-bakgrund. Nu har hon dessutom blivit erbjuden en roll i Woody Allens nästa filmprojekt, och man kan riktigt se Sarko framför frugan stå och hoppa som en förorättad lillebror och skrika "jag vill också ha kulturkredibilitet!", i hans senaste desperata påhitt.

Det är också precis vad det framstår som för alla som den senaste veckan slutit tätt på barrikaderna och gjort det till veckans hetaste debattpotatis. Det handlar om Sarkos offentliggörande av sina planer på att flytta Albert Camus kvarlevor till Panthéon i Paris, lagom till den stundande 50-årsdagen efter Camus död, 4 januari 1960 (i en bilolycka, legenden säger att han ännu hade en gauloises-cigarett i handen när han hittades). Att panthéoniseras anses alltjämt vara den största äran en död fransman kan få - ett sorts superkanonisering som garanterar evigt liv när benresterna flyttar in och delar bostad med Voltaire, Rousseau, Victor Hugo, Jean Jaurès, Alexandre Dumas m.fl. - i republikens kyrka över Frankrikes nationalhjältar.

Nu handlar debatten inte om huruvida Camus förtjänar att panthéoniseras, om den saken tycks alla rörande överens. Den handlar om två saker, för det första om Sarkozys intentioner och politiska populism, och för det andra om huruvida den radikala och ceremoniföraktande Camus själv hade accepterat att bli Sarkozys "nationalhjälte". Det senare får i slutändan tvillingarna Camus som är ansvariga för faderns arv avgöra (än så länge är hon för, han emot). Många har en indignerad ton i debatten, att högerpolitikern Sarko kidnappar och våldtar den franska vänsterns mest älskvärda ikon för egen vinning är skamlöst. Men kanske vore det inte så illa ändå.. menar vissa, det viktigaste är ju ändå att han hamnar där han hör hemma, och visst skulle Camus nog ha accepterat äran. "Låt oss minnas vad som skedde 11 juli 1791, när Voltaires kvarlevor 30 år efter hans död flyttades till Panthéon till folkmassornas jubel. Vem bryr sig om vilka politiska motiv som låg bakom, det är det ändå ingen som minns", manar någon i en krönika i onsdagens Le Monde.

Vykortet på Albert Camus var det första jag prydde min Parislägenhet med.

Vad debatten istället borde handla om, har bara snuddats vid. Många har i sitt motstånd påpekat att Camus minne och anseende inte på något vis kan tänkas skadas av att han inte interneras i Panthéon. Att det ligger något osmakligt i att skända hans gravfrid oavsett vad det gäller. Har det förefallit någon att mottot ovanför porten till Panthéon - "AUX GRANDS HOMMES LA PATRIE RECONNAISANTE" - känns något unket och utdaterat? "Till de Stora Männen, hemlandets tacksamhet", ja. De Stora Männen. En enda kvinnas kvarlevor vilar i Panthéon, Marie Curies. I övrigt tycks det ett mausoleum över en patriarkal nation med kollektivt Napoleonkomplex. Dags att låta de döda vila, och förpassa sexismen till historien där den hör hemma? Men det skulle förstås inte passa Sarkozys agenda.